lördag 12 maj 2012

Jag minns...

Idag minns jag allt. Verkligen allt som hände den 12 maj förra året.
Jag minns vilka kläder min man hade på sig.
Jag minns vilket väder det var.
Jag minns spänningen när vi blev uppropade och gick in i ultraljudsrummet.
Jag minns hur det hugger till i hjärtan när barnmorskan snabbt säger "hjärnan ser inte ut som den ska" och snabbt försvinner för att hämta en kollega.
Jag minns att min man säger "det här låter inget bra".
Jag minns att jag frågar "kan den överleva?" och jag minns svaret "det kommer blir ett väldigt, väldigt sjukt barn".
Jag minns att jag till slut inte klarar av att titta på ultraljudsskärmen för att det gör för ont.
Jag minns att jag tänker "då får vi ta bort den".
Jag minns att vi av barnmorskorna får ett glas saft.
Jag minns att jag gråter hejdlöst mot M:s axel och kladdar ner hans tröja med mascara.
Jag minns att vi förflyttas upp till förlossningens ultraljudsrum och träffar, det som skulle visa sig vara, en ängel till läkare.
Jag minns att de genomför ytterligare ett ultraljud med samma fasansfulla resultat.
Jag minns att läkaren förklarar fynden för oss och vad det innebär.
Jag minns att jag tillslut, till M, uttalar ord "vi måste avbryta det här" och jag minns hans korta svar "ja".
Jag minns att vi blir slussade till kuratorn.
Jag minns att hon frågar hur vi har det hemma och att jag svarar att en vagga står mitt på vardagsrumsgolvet.
Jag minns att hon frågar om det är många som vi måste tala om detta för och jag svara att det känns som om det är minst en miljon människor som måste få veta.
Jag minns att hon pratar om att den fria aborten är över och att vi måste få tillstånd från Socialstyrelsen.
Jag minns att läkaren kommer tillbaka och har en plan över hur allt ska gå till de närmaste dagarna.
Jag minns att jag sitter i en bubbla.
Jag minns att jag skriver min namnteckning på en ansökan om att få göra sen abort.
Jag minns att vi kommer hem helt tomma.
Jag minns att jag genast tar av min mina mammabyxor och trycker ner min kropp i ett par "vanliga" byxor.
Jag minns att jag gråter.
Jag minns att M gråter.

Jag minns att denna dag var ett HELVETE!!

16 kommentarer:

  1. Ja, vilken helvetes dag ni fick.... Inget mer kan sägas utöver att det finns inget rättvisa i denna jäkla värld..... Kram

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte tänka mig en värre dag. Tänker på er idag. Många varma kramar!

    SvaraRadera
  3. Hemska, jobbiga minnen. Jag önskar ni aldrig behövt uppleva den dagen.
    Stora kramar till er!

    SvaraRadera
  4. Jag önskar att ni aldrig behöver uppleva en sådan dag igen. En sån dag ska inte ens behöva upplevas när man längtat så länge.
    Många varma kramar

    SvaraRadera
  5. Er smärta hoppar ur skärmen och träffar mitt i hjärtat.
    Kramar om

    SvaraRadera
  6. Några extra tankar till dig såhär på dagens sista minuter... Kram

    (ps det har varit struligt med att kunna kommentera under kvällen)

    SvaraRadera
  7. Kram, och oj vilken fin blogg..

    SvaraRadera
  8. Kram vännen! Jag tänker på dig/er ständigt! Jag vet hur ont det gör, jag vet det så väl.

    Massa kärlek och kramar från mig <3
    C

    SvaraRadera
  9. Usch vad tårarna rinner när jag läser.. Detta ska ingen behöva uppleva... Tycker så fruktansvärt synd om er...
    Jag hoppas och ber för att ni en dag får hålla ert efterlängtade barn i famnen!!
    Massa kramar till er!

    SvaraRadera
  10. Åh fina Anna! Det gör ont i hjärtat att läsa dina ord, och då har jag inte ens varit närheten att behöva gå igen det du och maken stod inför för ett år sedan.
    Mängder av kramar till er!

    SvaraRadera
  11. Det är bara så fruktansvärt!

    Kram!

    SvaraRadera
  12. Ja fy fan! Den dagen var nog på ett sätt den värsta, att en dag man verkligen räknat ner till kunde krossas så ordentligt. 8 augusti var jag på ultraljudet och jag minns precis som dig allt väldigt detaljerat. 15 aug födde jag vår ängladotter.

    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar att du har behövt gått igenom samma sak som vi. Beklagar naturligtvis också förlusten av er dotter.

      Radera
  13. Även vid detta inlägg kommer en massa minnen tillbaka... Minns precis som du varenda detalj av dagen då vi vid ultraljudet fick veta att Tu inte var frisk och hela kaoset som utbröt i våra liv i den stunden. Det är sådana besked som får hela världen att stanna upp på något sätt, när man får höra det där man inte ens tror är möjligt.

    SvaraRadera