onsdag 2 november 2011

Många känslor kom upp

Vid dagens kuratorsbesök kom oerhört många känslor upp till ytan. De flesta av känslorna härrör från det som hände Dutt eftersom missfallet känns så abstrakt.

Tankar och känslor som jag många många gånger förut ältat med både kurator och med M, men de är väl inte färdigbearbetade än så därför kommer de igen.

Jag pratade mycket om att jag just nu har många tankar om hur det skulle ha varit nu om Dutt blivit en levande pojke. Skrev om det för några dagar sedan att jag så mycket undrar över hur livet nu sett ut med en liten pojke här bredvid mig. Funderingar som jag ALDRIG kommer att få veta svaret på. Dessutom diskuterade vi återigen den här känslan över vad det är man sörjer och att man känner sig snuvad på alla lycka och alla framtidsplaner.

Vi har inte bara blivit snuvad på framtiden och vår lycka en gång utan två gånger under väldigt kort tid. Kuratorn anser inte att det är något fel i att älta (även om älta ofta har en negativ klang). Bättre att älta än att stänga det inom sig och att man sedan helt plötsligt en dag spricker och då är det lätt att man istället mår mycket sämre.

Igår när jag inte kunde sova låg jag ju naturligtvis och tänkte istället och den minnesbild som då kom upp i min hjärna var när vi första gången satt hos kuratorn två timmar efter att vi fått beskedet om Dutts missbildning på ultraljudet. När den minnesbilden kom upp i huvudet gjorde det så förfärligt ont på något sätt. Jag kunde riktigt känna hur jag satt där med en känsla av chock, förfäran och en osannolikhetskänsla. Jag pratade med kuratorn om detta idag och jag beskrev den tiden vi då satt hos henne som om jag hade en syltburk över huvudet. Alltså att jag var helt avstängd från omvärlden och att jag nästan såg mig själv uppifrån sitta där i fåtöljen. Som i ett vakuum.  Just i den "scenen" slutade och började allt detta som vi nu ältar.

Den där syltburken kan jag ibland fortfarande känna att jag är instängd i. Tiden utanför rusar på medan jag själv sitter fast på samma punkt som för fyra år sedan.  Det känns som att cykla på motorvägen då alla andra bilar susar förbi i hög fart. Man hinner knappt se vilken bilmodell det är förrän den är för långt borta. 

Alla dessa samtalsämnen idag gjorde att jag nu känner mig längre än vad jag gjorde när vi åkte till kuratorn, men det får väl vara så helt enkelt. Jag kände det redan när vi satt där att det här besöket blev känslomässigt jobbigt. Därför bokade vi in en ny tid redan nästa tisdag.


3 kommentarer:

  1. Starka du! Det är så orättvist alltihopa!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Jag tror också det är bra att älta. Man får ta vara på de stunderna när man faktiskt känner för eller tar sig för något annat, som skapar positiva bra känslor, och älta däremellan. Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Det ÄR bra att älta, eller åtminstone för vissa. Jag ältade och ältade och ältade när vi förlorade vår lilla flicka (fick veta idag att det var en flicka, vi var helt säkra på att det var en pojke). Och allt detta ältande har gjort att jag kan prata om det ganska öppet nu och till och med skratta emellanåt. Så fortsätt älta, och vill du har någon att älta med så släng iväg ett mail till mig så lovar jag att lyssna. Alltid lättare att prata med någon som varit med om liknande saker. (ekberg.charlotte@hotmail.com)

    SvaraRadera